allt började för 15 år sedan

Fick en fråga varför  jag började blogga.
Allt började för ca 15 år sedan när vi köpte lilla Wille en långhårig dvärgtax,  jag började läsa andras bloggar/hemsidor om hundar och tänkte att jag ska starta en hemsida med bilder, skriva om Wille - och Frasse som kom 3 år efter - även det en långhårig dvärgtax. 
Jag började läsa mer andra bloggar som handlade om livet och lite av varje. Jag började rikta in mig på det jag gjorde på dagarna - nämligen jobbade, hundarna - och det jag sysslade allra mest med och brann för  - nämligen politik.
När min dåvarande man blev sjuk - opererades och jag lyckades få en stroke mitt i allt elände. ( jag hade änglavakt, kom in i tid och fick all hjälp - endast hjärntrötthet som men. ) blev det ett sätt för mig att skriva av mig - om vardagen och hur det var att leva med en anhörig som vi visste skulle lämna oss. Efter han gick bort blev det en terapi för mig att skriva om livet - att jag hade som alla andra som drabbas av sorg  - två vägar att gå - ge upp - eller gå vidare. Det blev mycket skrivande vad som hände i mitt liv med politiken jobbet, "vänner" och allt runt omkring mig som sparkades bort för mig.
På den vägen är det och idag skriver jag fortfarande om min vardag och livet som vi lever - och olika saker som drabbat mig på vägen. 
När  man väljer att går vidare ser man vilka som är ens vänner - vänner sviker, nya vänner kommer in och man ser att det finns ett mönster för folk som drabbas av sorg - och när  livet tar en ny vändning, folk runtomkring dig vet och kan allt för ditt bästa, med elaka kommentarer.
Jag själv sållade bort dom som jag hörde - sa en sak men en annan bakom ryggen. Jag har en erfarenhet som jag är mycket stolt över. Jag orkar inte med gnäll - tjafs - och falskhet jag vägrar vara någon annan till last- ingen ska behöva gå på tå för mig - då väljer jag bort och fortsätter att klampa på.
Klart att det finns en bitterhet i mycket som aldrig går bort efter åren man levt, men den förstör inte min vardag - bara när jag ser - och hör av människor som var falska och elaka som tror att allt är glömt.  Alla har vi en historia - vi behöver inte tillhöra kändiseliten för att ha gjort det omöjliga - möjligt. Min blogg handlar inte om att få stackars dig kommentarer ( för det är inte synd om mig) utan jag vill dela med mig och hoppas att man ser att livet är ganska gött att leva och har man som jag haft en tur - som jag inte alltid ser- ska man inte klaga. Min tur har varit - efter alla dessa åren vi gått vid sidan om varandra genom skola,  vardag och fritid så hittade vi varandra efter ca 50 år - jag och Magnus. Vi valde andra vägar innan vi träffades  - som har gett oss erfarenhet - lycka - och kärlek. Men till slut slogs våra vägar ihop - från Lankawi till Falkenberg.
Jag pratade med en vän som miste sin man och har idag hittat kärleken och lever ett underbart liv - vad händer - jo, då kommer dessa olyckskorpar som flyger omkring och missunnar dom detta och skrålar sina dålig argument.
Det är så här verkligheten är när man blir ensam och väljer att hitta tillbaka till livet igen- man drabbas inte bara av sorg utan man ska slåss mot alla som tycker det är för tidigt , felperson ,varför ? Jag vet - jag har nog hört det mesta - och så undrar några , varför jag inte vill vara deras vän. 
Som sagt livet är inte lätt men jäkligt gött att leva -och trampar du inte mig på tårna så trampar inte jag dig på tårna - det ligger inte för mig att trampa någon på tårna. 
Det blev ett långt svar på en enkel fråga men det gick inte att göra historien kortare. 
 
Ha en undebar söndag och i dag är det match Falkenberg - Norrköping - och må bästa lag vinna! 
 
Skriv gärna en kommentar - alltid roligt att läsa !
 
 
1 Anonym:

skriven

Du är så klok...❤️

2 Ewa :

skriven

Helt rätt tänkt!

3 Marianne:

skriven

Bra skrivet. Du är en stark kvinna vilket inte innebär att man inte är sårbar. Kram!

4 Anonym:

skriven

Håller fullständigt med !
Bry dig om dom som gläds med dig.Kram

Kommentera här: