därför började jag blogga

Jag fick en fråga på min mejl från en kvinna som frågade -varför jag började blogga!

Allt började för ca 16 år sedan när vi köpte Wille en långhårig dvärgtax.  Jag började läsa bloggar/hemsidor om hundar och tänkte att jag ska starta en hemsida med bilder och skriva om Wille – och Frasse som kom 3 år efter även det en långhårig dvärgtax. 

Jag började också läsa andra bloggar som handlade om livet och lite av varje. Jag började rikta in mig på det jag gjorde på dagarna – nämligen jobb, hundarna – och det jag sysslade allra mest med och brann för  – nämligen politik och sociala frågor.

När min dåvarande man blev sjuk och opererades för hjärntumör – och jag lyckades få en stroke mitt i allt elände 44 år. ( jag hade änglavakt, kom in i tid och fick all hjälp – endast hjärntröttheten kvar som är mycket sällan. ) blev det ett sätt för mig att skriva av mig – om vardagen och hur det var att leva med en anhörig som vi visste skulle lämna oss. Efter han gick bort blev det en terapi för mig att skriva om livet – att jag hade som alla andra som drabbas av sorg  två vägar att gå ge upp – eller gå vidare. Det blev mycket skrivande vad som hände i mitt liv med politiken , jobbet vänner och allt runt omkring mig.

När  man väljer att går vidare ser man vilka som är ens vänner – vänner sviker, jag själv orkar inte med vänner som tar energi , nya vänner kommer och livet fortsätter. Jag har en erfarenhet som jag är mycket stolt över, trots allt. Alla har vi en historia – och man kan göra det omöjliga – möjligt.

Jag vill dela med mig och hoppas att man ser att livet är ganska gött att leva och har man som jag haft en tur som jag inte alltid ser- ska man inte klaga. Min tur har varit han med stort M.

Tänk vad konstigt livet är vi har under alla åren gått vid sidan om varandra genom skolan, gemensamma vänner, våra barn har gått i samma skola och vi har bott inte så långt ifrån varandra. Helt plötsligt hittade vi varandra och det kändes som vi känt varandra hela livet. Det tog 50 år innan vi hittade varandra, jag och Magnus. Vi valde båda andra vägar innan vi träffades som har gett oss erfarenhet på olika vis med familj, barn, vänner, skilsmässor, sorg – och kärlek. 

Men till slut slogs våra vägar ihop!

Sedan började min resa som har varit mer än jobbigt för oss båda – nämligen min rygg.

Allt började 2018 då jag opererade ryggen i Halmstad, tyvärr misslyckades dom och den 9 januari 2019 gjorde jag min andra ryggoperation i Göteborg där dom stelopererade ländryggen. Efter många års smärta skulle nu ryggen äntligen bli bra. Men där fanns två cystor som sprack när dom öppnade mig  (man hade inte tagit bort dom under första operationen utan bara låtit det vara) , så dom fick börja med att ”städa” ryggen. Efter 7 timmar var allt på plats med skruvar och stag – och jag var nu stelopererad. Allt kändes bra fram till februari då jag fick svår smärta och jag blev väldigt sjuk – snabbt. Magnus ringde läkaren i Gbg som skickade ner en ambulanstransport från Göteborg som körde mig direkt till röntgen. Jag har tyvärr inget minne av dessa dagar då jag var så dålig och full av morfin för smärtan. Väl framme tog man prover, röntgen och konstaterade snabbt att jag hade en infektion i kroppen. Röntgen visade att skruvar och stag lossnat och jag hade fått en djup infektion i ländryggen som höll på att växa. Jag opererades akut för tredje gången och man tog bort allt och cementade upp ryggen. Jag låg 5 dagar i Gbg för att sedan fortsätta behandling med antibiotika i dropp på infektionskliniken i Halmstad. Efter det åt jag antibiotika i 5 månader. 

I augusti var det dags för den stora undersökningen där vi skulle få svar att allt var bra och det var dags för mig (oss) att börja återgå till ett normalt liv.  Jag hade haft ont men tänkt , det är väl inte konstigt . Vi fick svaret att inget är läkt efter sista operationen . Vi gick igenom röntgenbilderna som visade ett stort svart hål i ryggen, där fanns ingenting som höll uppe min rygg mer än mina muskler. Jag trodde inte jag hade muskler i ryggen men det visade sig att jag hade väldigt starka, annars hade jag inte kunnat gå. Vi bestämde att höras av inom några dagar – vi var tvungna att smälta allt vi fått reda på – och alla svar vi fått. Jag bara grät och sa – jag orkar inte en fjärde operation – det är en sån jävlig operation –  jag fixar inte det. På vägen hem var både jag och Magnus i chock och visste varken ut eller in. Gör dom inget är jag rullstolsbunden inom ett halvår med den farten det gick då jag bara blev sämre. Vi pratade och vände på allt den kvällen och natten. Vi bestämde att det finns inget att vänta på utan jag ringde läkaren dagen efter och sa – nu kör vi och väntar inte. Hon skulle prata med olika läkare om hur dom skulle operera mig och vem som skulle vara med under operationen – men framförallt hitta material som kroppen fixade och inte slog ut. Det var mycket skador efter infektionen som gjorde dom lite förbryllade hur dom skulle kunna fästa skruvarna.  Det gick fort det var besök på röntgen och ortopedtekniska. Efter en månad ringde narkosläkare och sa – nu kör vi – nu är det dags. Min operationsläkare ringde dagen efter och berättade hur allt skulle gå till.

Den 21 oktober 06:30 släppte Magnus av mig och redan 07:00 hade jag fått mina första tabletter med morfin och lugnande – och kördes in för min fjärde operation.  Jag pratade med läkaren och narkosläkaren pratade och skojade om allt möjligt och 07:15 ( hade  den stora klockan på vägen framför mig) vet jag dom  frågade om jag var beredd – jag svarade nu gör vi detta en gång för alla och operationsläkaren håll mig i handen. Sedan sov jag gott till Kl 14 där det stog två läkare som pratade med mig – och berättade att operationen är lyckad!

Nu har det gått 1 år sedan sista operationen och jag har fått skador i muskler och fästen efter infektion och lite för många operationer. Men det viktigaste är att allt annat är läkt riktigt och det är det, skruvar och stag sitter där det ska. Härligt.

Den 7 januari ska jag åter träffa min läkaren i Göteborg . Att jag inte skulle bli helt smärtfri efter alla dessa turer var jag beredd på . Jag har en liten väg kvar på stigen och det är att bygga upp och stärka andra muskler runt omkring där musklerna inte funkar. Men det går bra två steg framåt – och ett halvt bakåt, men bara ibland. Har hjälp av världen bästa fystränare Mårten H.

Livet kan vara rättvist - också!

På den vägen är det – och idag skriver jag fortfarande om min vardag i mittilivet.

På en enkel fråga blev det en ganska långt svar!

KRAMEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s