Omalltochinget

Mitt sommarprat

Hej!

 Vilka underbara veckor vi haft jag och Magnus med semester, ledighet, vänner, camping, restaurangbesök och mycket annat. Denna sommaren är den bästa på många år då jag har kunnat hänga med och göra allt roligt utan att ryggen har sagt ifrån. Det är en härlig känsla när man inser att man kan gå och röra sig utan att man behöver en halv burk morfin i kroppen. Men sommaren är inte över det är fortfarande varma dagar med sol och härliga vindar – gäller att ta vara på det så länge det varar. 

Sommar och sommarpratarna i P1 är något jag aldrig brukar missa,förutom jordgubbar  glass och havet. 

Alla människor har en berättelse att berätta –  ingen går igenom livet utan att ha en ryggsäck med erfarenhet, sorg, glädje, kärlek och mycket mer med sig. Allas berättelse är som en oskriven film – och bara väntar på ett manus. 

Jag har inte lyssnat på alla men jag håller på att lyssna mig igenom listan.

En som berörde mig(varför vet jag inte) det var Niklas Stömstedt,egentligen en helt vanlig berättelse men det var något i hans sätt att tala som fick mig att tycka det var intressant. Anna Kinberg Batra fantastisk historia – och jag är inte ett dugg förvånad över det hon berättade om politiken, det är ens egna partikamrater som kapar dina ben längs med fotknölarna det är inte motståndarna. Intriger och åter intriger- jag vet!

Agneta Sjödin har aldrig varit en idol för mig men hennes sommarprat var mycket bra! Man kan ändra uppfattning om folk – och tur är väl det.  Om jag skulle prata om mitt liv skulle jag nog börja så här med mitt sommarprat.   Det är natt och det är svart utanför fönstret, det är en vanlig torsdag i september 2020 och det är folk som går hem från krogen och är glada. Vi bor mitt i stan och har inte många meter till en av krogarna i staden. Jag ligger i sängen, lyssnar och håller på att bli galen med krypningarna i benen –  och jag ligger och vrider mig i sängen natt efter natt. Jag svettas, fryser, är sugen på allt sött, mår illa och känns som jag har influensa med 42 grader i kroppen. Jag mår rent ut sagt för jävligt. Inte trodde jag att det skulle vara svårt att sluta med morfinet som satt igång alla dessa processer i kroppen. När jag tänker tillbaka en månad så mådde jag inte heller bra och då var morfinet min bästa vän. Jag har precis genomgått min fjärde ryggoperation –  och jag mår för jävligt och tänker – kommer jag någonsin kunna gå en långpromenad igen. Ibland blir inte livet som man tror och det kan ta olika vägar, vägar jag inte ens hade kunnat drömma om. Jag brukar tänka – det gäller att hänga med när livet ger sig iväg.  Fortsättning följer  ( kanske)

 Kramar var rädd om er – och ta inte livet för givet

Kommentera